När man tappar tålamodet med sig själv
Det kommer en period i varje persons liv när man helt plötsligt befinner sig i ett sorts tomrum, ett vakuum. När man helt plötsligt ligger där i sängen, helt klarvaken, och tänker vad fan håller jag på med?!
Jag är där nu. I flera månader har jag kört på i hundranitto, vägrat att inse vad det är jag har gått igenom och bara tryckt ner all ångest och oro långt, långt ner i magen och klistrat på ett leende. Nu har verkligheten hunnit ifatt mig. Den har hunnit ifatt mig så pass mycket att jag håller på att bli knäpp.
Jag gnäller mycket. Gärna på saker som inte betyder ett dugg. Folk tror säkert att jag har låg smärttröskel eftersom jag ständigt har ont någonstans. Men handen på hjärtat kan jag berätta att alla dessa fantomsmärtor endast är mitt sätt att hantera det där jag inte pratar om. Det som gör ont på riktigt.
Jag har aldrig haft svårt att uttrycka mig, förutom när det kommer till mitt innersta. Då krävs det rejäla doser utav alkohol för att jag ska börja snacka och vid det laget är det ändå ingen som tar mig på allvar.
Nu har jag tröttnat. Nu har jag helt enkelt tappat tålamodet med mig själv! Och eftersom alla fortfarande trippar på tå runtomkring mig för att inte jag ska bli ledsen så ger jag mig nu själv en rejäl jävla spark i röven! JOHANNA, SKÄRP DIG! Nu kör vi, nu kör vi på något, vad som helst, som inte är sitta hemma och stirra in i väggen måndag-fredag för att sen bli asfull och glömma allt ett par timmar på lördagsnatten.
Dags för förändring, dags att ta tag i mig själv. För det är upp till mig, och ingen annan, att göra mig lycklig!
JAG VÄLJER ATT VARA LYCKLIG.
