FRÖKEN M

visst är det konstigt ibland, hur livet bara rullar på och man lyckas ha allt kaos under kontroll. Man ljuger för sig själv, matar på med argument och dumma ideer om att det som känns inte är på riktigt. Man hoppar från klippa till klippa med ett stormande hav precis under sig och man tycker sig ha kontroll, men det räcker med en hal klippa, ett litet snesteg. Sen faller man, sen faller man rakt ner i allting man har undvikit och allt man ingnorerat. Där i det stormande havet är allt man förnekat.

När man väl ligger där och inte längre orkar kämpa emot så ser man plötsligt allting klart. I stormens öga stirrar sanningen rakt tillbaka på dig. det är läskigt som fan och man förstår varför man undvikit det som pesten. Under flyktens gång har man byggt en mur som skydd, muren är nu ett hinder för det man vill komma åt. Hur river man sin egen mur? Det är ju jag som har byggt den. Det finns inga luckor att ta sig igenom, inga kryphål eller undanflykter. Ingen känner mig så bra som jag.

Antingen så får jag klättra upp och fortsätta springa. 
Eller så simmar jag vidare här nere, kämpar lite extra för det jag vill ha.
Tyvärr känner jag mig själv, flykten har alltid varit min bästa vän.